100 orsaker till ångest

#25 – Den svenska psykiatrin

2010-03-10T18:28:00.002+01:00

Jag vet inte hur det är i andra länder, men här i Sverige kan den psykiatriska vården vara ganska ångestframkallande – vilket ju är en smula ironiskt.

Jag ska ge några exempel.

Fredag kväll kl 22.13:
Slår numret till akutpsyk.
Ring, ring!
- Ja, hallå?
- Hej! Jag vill dö och funderar på att kväva mig själv med en överdos frysta ärter eller något annat lämpligt.
- Bla bla bla... Bla bla bla...
- ...
- ...så jag tycker att du ska ringa till vårdcentralen på måndag.
- ?!

Torsdag morgon kl 07.30:
Ringer till en läkarsekreterare.
Ring, ring!
- Ja, hallå?
- Hej! Jo, det är så att jag träffade dr X i januari och blev lovad en ny läkartid efter sex veckor, men nu är det augusti..
- …
- Jag har ringt och ringt och lämnat meddelanden och mejlat och...
- Hur var ditt namn? Jag ska lämna ett meddelande.

Söndag eftermiddag kl 15.37:
På akuten (bland benbrott och förkylningar).
- Och vad kan vi hjälpa dig med?
- Jag har sådan fruktansvärd ångest och skulle behöva något piller eller en påse frysta ärter eller vad som helst som gör att den försvinner.
- Vet du vad ångesten beror på?
- DEN SVENSKA PSYKIATRIN!

#26 – Att skriva en bok

2010-03-01T19:16:00.001+01:00

Jag har börjat skriva en bok. Det är väldigt hemligt, men likafullt sant. Fast nu är det väl inte så hemligt längre… Jag har aldrig varit så bra på det där med hemligheter.

Bokskrivandet är dock väldigt ångestladdat, måste jag säga. När man har börjat skriva en bok; måste den bli färdig då? Förväntas den bli utgiven? Och om den inte blir det (risken är ganska stor); är man då en dålig författare? Är man ens en författare? Vad är man, mer än en sorglig människa med ett icke godkänt manus?

Ack och ve! Böcker ska inte skrivas – de ska läsas! I alla fall om man vill undvika gargantisk prestationsångest.

#27 – Den sociala kvoten

2010-02-26T20:36:00.001+01:00

Den här veckan fick jag lära mig ett nytt uttryck; den sociala kvoten. Den sociala kvoten är det behov man har av umgänge med andra människor. När den sociala kvoten är fylld behöver man alltså inte idka mer umgänge. Då är man nöjd, mätt och belåten.

Det som är ångestframkallande med den sociala kvoten är att vissa människor anser den vara fylld när de skaffar en partner – och om partnern fyller den sociala kvoten finns det ju inte ett så stort behov av andra människor; vänner t.ex.

Om man som jag råkar vara en vän är sådana här uttalanden högst ovälkomna. Och än mer ovälkommet: Kommer min sociala kvot att vara fylld om jag blir med partner? Så kan det väl ändå inte bli?

Jag måste helt enkelt skaffa en partner som är väldigt liten, så att det blir utrymme över.

#28 – Att Brolle Jr tolkar Cornelis

2010-02-24T16:14:00.002+01:00

Bild lånad från ginza.se

Jag har bara en sak att säga: Varför?

Eller kanske två saker: Var du verkligen tvungen?
Och: HJÄLP!

#29 – Sport

2010-02-22T14:12:00.001+01:00

Ingen kan ha undgått vinter-OS. Det är sport, sport och åter sport på teve. Och visar de inte sport så pratar de om sport.

Sport får mig osökt att tänka på gympan i grundskolan – och finns det egentligen något mer ångestframkallande?

På skolgympan fick man reda på vilka som var dåliga och vilka som var bra. De populära blev alltid valda först och de mindre populära blev naturligtvis valda sist när det gällde lagsporter. På skolgympan bestämdes det vilka som var bra och vilka som var dåliga. Strunt samma om man hade MVG i historia; kunde man inte hoppa över plinten var man värdelös. Om man inte var snygg förstås, då var det nästan okej i alla fall.

Skolgympan tog alltså fram väldigt obehagliga sidor hos folk. Det fanns de som tog det hela på blodigt allvar och blev tokiga av ilska om de förlorade. Det var inte speciellt roligt att vara med i deras lag om det nu var en lagsport som utövades. Men om man, som undertecknad, inte precis var en atlet var det inte så stor risk att man blev invald i deras lag i vilket fall.

Jo, jag är lite bitter över det här… Det är därför sport är så ångestframkallande, för alla dessa framstående idrottsmän och kvinnor måste rimligtvis någon gång ha blivit valda först på skolgympan. De jävlarna!

#30 – Att inte vara arbetsför

2010-02-21T19:19:00.001+01:00

Många tror att det är ganska lattjo att inte vara arbetsför. Att det är lite som en semester med bra betalt. De tycks tro att man ligger där på sofflocket hela dagarna, käkar praliner och vickar på tårna.

Och nog kan det tänkas att man ligger på sofflocket – på grund av att man inte orkar göra något annat. Det där med pralinerna är dock ganska osäkert eftersom det finns en stor risk att ens semesterekonomi inte tillåter sådana utsvävningar. Och det många inte tycks tänka på är att det ju faktiskt finns en anledning till att man inte är arbetsför. Kanske har man svår värk eller kanske lider man av ångest. Har man svår värk eller ångest är risken ganska stor att man inte alls njuter av sin semester utan hellre vill hoppa ut genom fönstret – och har man både värk och ångest är det mycket möjligt att man vill hoppa ut genom fönstret två gånger.

Så det där med att inte vara arbetsför är inget jag rekommenderar. Nej, verkligen inte.

#31 – Dörrknackare

2010-02-17T22:19:00.002+01:00

Ja, jag kallar dem dörrknackare. Är det rätt ord? Ni vet sådana där som plötsligt står utanför ens dörr för att sälja uppslagsverk, pracka på en religiös eller politisk propaganda eller helt enkelt bara vara jäkligt enerverande.

Jag skulle vilja be alla dessa människor att sluta knacka på just min dörr. Det känns så jobbigt att behöva säga: ”Nej tack, jag vill inte köpa något” eller ”Nej tack, jag vill inte diskutera huruvida Jesus törnekrona var mer obekväm än man kan tro” eller ”Nej tack, jag vill inte gå med i Sverigedemokraterna”.

Snälla rara, bespara mig den ångesten! Om ni lovar att inte försöka pracka på mig något och att inte vara jäkligt enerverade kan jag bjuda på kaffe och kaka, men lämna uppslagsverket/Jesus/patriotismen utanför.

#32 – Beach 2010

2010-02-14T18:29:00.001+01:00

Jag har hållit mig ifrån beachen väldigt länge nu, men i år funderar jag på att återvända. Problemet är att jag är så blek – och på en strand förväntas man vara brun. Av någon anledning ska man helst vara brun innan man kommer dit. Men eftersom solarier ger mig bra mycket mer ångest än beachen känns inte förberedande solning som ett alternativ för mig. För övrigt skulle det inte hjälpa, för det är inte bara det att jag är blek; jag blir inte brun. Jag blir grisskär och av någon anledning anses inte det lika snyggt.

När ska grisskärt bli det nya heta? Jag bara frågar!

#33 – Anna Skipper

2010-02-12T18:56:00.002+01:00

Bild lånad från sthlmsfinest.com

Igår tittade jag på Du är vad du äter. Det visade sig – föga förvånande – vara ett misstag.

Du är vad du äter är ett bra program att titta på när man är trött och slö och inte är kapabel att följa med i någon sorts handling. Det jag varje gång glömmer bort, eller förtränger, är programledaren. Hon är säkert en mycket trevlig och sympatisk människa, men vilken planet kommer hon ifrån?! Är hon verkligen så perfekt att hon bara äter jordärtskockor hela dagarna? Hur förväntas vi stackars karaktärslösa satar klara oss i den här världen när det finns Anna Skippers som ordinerar proteindrinkar till höger och vänster och mäter ens midjemått när man minst anar det?

Den enda lösning jag kan komma på är att förbjuda henne. Förbjud Anna Skipper och ge mig mina ångestfria tevekvällar tillbaka!

Ångesten: Återkomsten!

2010-02-12T18:40:00.002+01:00

Eder ångestfyllde skribent är tillbaka! Nyare, fräschare och med en doft av viol!

Efter en mörk höst och en bit av en mörk vinter har jag kommit ut ur mitt ide (eller min garderob) och är redo att rada upp nya orsaker till ångest.

Såja, såja. Nog med applåder! Jag vet att ni har saknat mig.*

*Jag har inte bara ångest, jag är blygsam också.

Eder ångestfyllde skribent informerar

2009-09-08T13:19:00.002+02:00

Ångest:
”En människas ångest är individuell. Förutom att ångesten påverkar det psykiska välbefinnandet tar den sig ofta kroppsliga uttryck. Vanliga symtom är:

hjärtklappning
svettningar
klump i halsen
muntorrhet
spända muskler
domningar
stickningar
illamående
yrsel
andnöd.”

Depression:
”En depression kan ge många olika symtom. Att vara nedstämd och ledsen eller att inte känna glädje eller intresse för någonting är de viktigaste. /…/ Du kan bli orkeslös, likgiltig och få dålig självkänsla.”

Källa: Vårdguiden

Hypomani:
”Hypomanin är kanske det lömskaste av tillstånden man går igenom när man har bipolär sjukdom. Man känner sig nämligen bättre, starkare och friskare än vanligt. Ett sätt att beskriva hypomani är att man blir lite mer av sig själv. Känslan är extremt förförisk och jämförs ibland med en passionerad tonårsförälskelse.”

Källa: Psykiatriinfo

För tillfället brottas undertecknad med en blandning av dessa sinnestillstånd. På grund av denna interna förvirring blir det inte mycket gjort – vare sig bloggledes eller i övrigt. (Eller jo, en hel del shopping har det blivit. Mycket effektivt mot ångest, depression och oerhört roligt och uppfriskande i det hypomaniska tillståndet. Jag har till och med köpt två klänningar – fast jag aldrig använder klänning. Det ni!)

Vi inväntar alla lugnet. Hav förtröstan och glöm inte det bevingade uttrycket: ”En djup ångest förlänger livet”!

På återbloggande!

Angående att lämna tillbaka fel film

2009-08-31T19:04:00.001+02:00

Allt går min väg just nu. Först får jag en läkartid och sedan får jag tillbaka min film som jag av misstag skickade tillbaka till uthyraren.

Jag vet inte vad som gör mig gladast!

Angående väntetider inom vården

2009-08-26T20:05:00.002+02:00

Jag har ju gått och väntat på en läkartid ända sedan i februari. Väntat och väntat. Ringt och ringt. Och nu plötsligt har jag blivit lovad en tid i september!

Är det inte fantastiskt? Det tog bara sex månader och krävde bara x antal telefonsamtal, ett mejl och en hel del desperation och förtvivlan.

Hurra för vården!

(Eller kanske snarare hurra för de som bestämmer över pengarna. Ehm.)

#34 – Kultursnobbar

2009-08-24T19:38:00.002+02:00

Jag gillar kultur. Väldigt mycket. Det gör många andra också. Vissa gillar den så mycket att det är snudd på ångestframkallande. De där kultursnobbarna, ni vet.

Hur hanterar man egentligen en kultursnobb? Vad pratar man om med en sådan? ”Kultur, så klart!” säger ni. Men vilken slags kultur? Hur ska man veta vilken kultur som är värdig att nämnas?

Inte chick lit när det gäller böcker. Inte deckare heller. Bara public service när det gäller teve. Fast det kanske inte är värdigt att prata om teve över huvud taget?

Opera…
Italienska och franska filmer…
Obskyr konst…
Obegripliga poeter…

Men vet ni vad det värsta är? Det värsta är om man råkar gilla opera, italienska och franska filmer, obskyr konst eller obegripliga poeter. För då tror folk att man är en kultursnobb och det är ångestframkallande!

#35 – När katten rymmer

2009-08-19T18:01:00.001+02:00

I måndags flyttade en ny kattgäst in hos mig. Hon är en trevlig liten dam som gillar att klättra i klösträdet och att bli klappad och kliad.

Det visade sig att hon också gillar att rymma.

I förrgår smet hon, snabb som en pil, ut genom dörren när jag kom hem från mataffären och bar på alldeles för mycket påsar för att kunna hindra henne.

Som tur var tog hon sig inte längre än ut i trapphuset.

Medan jag sprang efter henne nerför trappor, uppför trappor och nerför igen tänkte jag ångestfyllt på vad som skulle hända om grannens hund kom ut, eller om någon öppnade porten och hon hann smita ut i friheten. Tänk om hon blev överkörd av en cykel, översprungen av ett barn, klättrade upp i en björk och glömde hur man klättrar ner igen…

Som tur var hände inget av allt detta. Efter en stund tröttnade hon på att leka med mig och lät sig villigt bäras in i lägenheten igen.

Alla andades ut. Utom Felix, min andra kattgäst, för han fick sig genast en snyting och sedan var allt precis som vanligt.

#36 – Att lämna tillbaka fel film till filmuthyraren

2009-08-18T20:13:00.001+02:00

Jaha. Det var ju jäkligt klantigt gjort.

Jag hyr filmer via internet. Det betyder att jag får filmer hemskickade i brevlådan, skickar tillbaka dem, får nya och så vidare. Allt för en billig penning. Men nu har jag i min förvirring lyckats skicka tillbaka en av mina egna filmer till filmuthyraren. Jag har skickat tillbaka en av skivorna i DVD-boxen ”The House of Eliott” istället för den småtrevliga filmen ”Breakfast att Tiffany’s”.

Jomen, hurra! Hur ska det nu gå? Kommer jag att få tillbaka skivan eller ska jag tvingas gråta en ångestskvätt över att min DVD-box inte längre är komplett och att jag nu aldrig kommer att få veta vad Bea och Eve är med om i avsnitt tretton och fjorton?

Suck.

#37 – Telefonförsäljare

2009-08-17T20:23:00.000+02:00

Under eftermiddagen ringde en telefonförsäljare till mig. Hon var riktigt slipad och jag befann mig för tillfället i en mental grop – mitt anti-telefonförsäljarsystem var alltså inte påslaget.

Hon pratade och pratade. Själv han jag knappt sticka in ett ”mhm”. Jag förstår inte hur hon orkade. Var hon ens mänsklig?

Så nu sitter jag här, utan att begripa hur det har gått till, och väntar på att få hem informationsmaterial om något som jag inte behöver och knappt ens vet vad det är.

Jag kan ju alltid glädja mig åt att jag har fjorton dagar på mig att tala om att jag inte vill köpa något.

#38 – Lågenergilampor, uppladdningsbara batterier och dylikt

2009-08-13T18:50:00.001+02:00

Jag känner mig så duktig när jag tänker på miljön – när jag köper ekologisk mjölk, alltid har en ryggsäck eller tygväska med mig så att jag inte behöver köpa onödiga plastpåsar när jag handlar mat o.s.v.

Nu när vi alla ska börja använda lågenergilampor blev jag lite glad. Tänk vad duktig jag kommer att känna mig när jag knatar hem med en lågenergilampa från affären. Men säg den lycka som varar för evigt! En vänlig själ upplyste mig om att lågenergilampor innehåller kvicksilver. Det låter ju inte bra. Inte alls bra. Kommer jag verkligen att känna mig duktig när allt kommer omkring?

Sedan har vi det här med uppladdningsbara batterier. ”Hurra!” tänkte jag och gick och köpte just sådana. Och vad händer? Jo, just det. Jag får reda på att de inte heller är ett speciellt miljövänligt alternativ.

Hur ska jag egentligen bära mig åt? Det bästa är nog om jag släcker alla lampor och slutar använda mina fjärrkontroller. Då kan jag sitta i mörkret utan att zappa och känna mig som den mest miljövänliga donnan ever. Eller i alla fall nästan.

#39 – Gångstavar

2009-08-12T20:08:00.001+02:00

Ja, det är kanske inte gångstavarna i sig som är ångestframkallande, utan snarare de som använder dem.

Det är min ömma moder som har gjort mig uppmärksam på detta ångestfenomen. Hon har inlevelsefullt berättat om tanterna som handlar på den lokala ICA-affären. De knatar dit med sina gångstavar i högsta hugg och går sedan och bär dem under armen när de spatserar runt och stoppar matvaror i sina kundvagnar.

Nu tycker ni säkert att detta låter helt ofarligt, men ack vad ni bedrar er! När tanterna ska böja sig ner för att plocka upp något från någon av de nedersta hyllorna pekar plötsligt gångstavarna med sina vassa piggar rakt upp i luften. De är som gjorda för att peta ut ett öga eller två.

Stackars, stackars moderskeppet! Hon får fylld av ångest och tantskräck smyga omkring mellan hyllorna och hoppas att hon inte bli blind.

Låt oss alla hålla tummarna för att hon klarar sig!

#40 – Nyheter

2009-08-11T19:02:00.000+02:00

Nyheter, nyheter. Ständigt dessa nyheter.

Rapporteras det om något roligt och spännande? Ack nej! Det är tragik och ångest så långt ögat (eller örat) når.

Visst måste det väl hända något roligt i världen? I alla fall något litet? Något halvkul?

Kan ni inte berätta om det också, kära nyhetsrapporterare? Annars vet jag inte om jag vågar titta (eller lyssna) mer.

#41 – Att bli fotograferad

2009-08-10T21:53:00.001+02:00

Jag undviker gärna att bli fotograferad, för jag har märkt att jag inte alls ser likadan ut på bild som i verkligheten. Jag är mycket snyggare på riktigt. Verkligen. Det är helt sant.

Kameran lyckas alltid fånga mig precis när jag gör en konstig min eller blundar eller bara ser allmänt förvirrad ut. Och jag gör faktiskt inte konstiga miner hela tiden. Eller gör jag det?

Tänk om?!

Ångest!

2009-08-03T18:24:00.001+02:00

STÄNGT P.G.A. REPARATION
ÖPPNAR IGEN OM EN VECKA

#42 – Tinnitus

2009-07-29T20:05:00.001+02:00

Piiiiiiiiiiiip.

En vän till mig har nyligen fått tinnitus. Även jag lider av det. Ett ständigt pipande som skulle kunna driva vem som helst till vansinne.

Men jag ska inte överdriva. Just min tinnitus är inte så farlig om man jämför med många andras. Men ni vet de där stunderna när man längtar efter lugn och total tystnad? De stunderna kan man helt enkelt glömma.

Men om man ska se det från den ljusa sidan… Med tinnitus är man aldrig ensam. I alla fall låter det inte så.

Jag vill gärna tänka mig att det är en liten blå gubbe som sitter och visslar i mitt öra. Kanske har han en snitsig hatt på sig. Kanske har han skägg. Ett vitt.

Kanske borde jag framföra den här teorin för min psykiatriker och se om jag blir inlagd?

#43 – Datorer

2009-07-28T20:17:00.000+02:00

Min dator har börjat låta konstigt. I och för sig har den låtit konstigt länge, men nu har den börjat låta lite extra. Jag är rädd att den sjunger på sista versen. Därför borde jag säkerhetskopiera som besatt, men jag kommer mig inte riktigt för det. Kanske gillar jag att leva farligt?

Risken finns alltså att jag snart måste köpa en ny dator. Jag ryser bara jag tänker på det – en massa teknisk mumbo jumbo som konsumenten (i det här fallet jag) inte förstår.

Dessutom är det allmänt känt att nya datorer inte fungerar. De jävlas alltid från början, innan man har lärt känna dem ordentligt.

Förmodligen är de konstruerade så bara för att de som jobbar på supporten ska ha något att göra…

#44 – När katten matvägrar

2009-07-27T21:13:00.000+02:00

En av mina kattgäster matvägrar. När maten serveras nosar han på den, skrapar med tassen i golvet och går därifrån. Ack, ångest! Vad kan vara fel? Kanske är inte torrfoder med kycklingsmak hans kopp te? Så jag provar också fisksmak och allmän köttsmak. Men icke!

Mår han inte bra? Är han olycklig? Funderar han på att hoppa från balkongen?

”Han manipulerar dig nog bara för att försöka få godsaker”, säger tjejen från Djurskyddet när jag ringer.

Det kunde jag ju ha gissat. Han som är en sån charmör. Går och stryker sig mot mina ben. Spinner när jag kliar honom bakom örat. Kråmar sig när jag gullpratar med honom.

Män av alla sorter är precis likadana…

#45 – Hårspray

2009-07-23T20:09:00.000+02:00

För varje gång jag fixar mitt hår växer ozonhålet. Kommande generationer kommer att straffa mig och mina likar offentligt. Inte genom stening utan genom att kasta tomma sprayflaskor på oss. Gissa om vi kommer att ångra oss då!

#46 - Att vara fodervärd

2009-07-22T20:05:00.001+02:00

När jag bestämde mig för att bli fodervärd åt hemlösa katter var jag alldeles hispig och funderade på om Djurskyddet skulle tycka att jag dög. ”Oroa dig inte. De är ju desperata”, sa min mor. Och det är de alldeles uppenbarligen eftersom jag nu har två kattdjur boende hemma hos mig.

Nu är jag istället orolig för andra saker. Tänk om katterna blir skadade för livet av att bo hos mig? Jag är ju trots allt komplett galen. Tänk om de inte vill äta? Inte vill dricka? Inte vill leva?

Katterna själva verkar dock inte oroa sig speciellt mycket. De ligger mest i fönstret bakom gardinerna och sover och när det inte gör det väntar de på att jag ska sova, så att de får springa runt i lägenheten ifred utan att den där rödhåriga typen som är jag går runt och säger urfåniga saker som ”Men åh, vad ni är söta!” hela tiden.

#47 – Människor som stylar sina husdjur

2009-07-21T20:12:00.002+02:00

Foto: Feature China / Barcroft Media

#48 – Att inte kunna sova

2009-07-20T18:06:00.000+02:00

Just nu är sömn en bristvara för mig. Det är högst ofrivilligt. Det är bara en sån period. Jag sover ungefär två timmar per natt och varken varm mjölk eller sömntabletter eller osedvanligt tråkiga böcker hjälper.

Ju mindre jag sover desto mer nervös blir jag. För finns det någon bättre tid på dygnet att oroa sig för allt möjligt än på natten då inget sällskap finns att tillgå och det enda som visas på tv är det absolut skräpigaste av skräp?

Så låt mig presentera: Eder ångestfyllde skribent – nu med klippande ögonlock och en sömngångaraktig touche.

Tips på hur man undviker att vakna två timmar efter att man har somnat mottages tacksamt!

#49 – Att inse att jag inte är lika rar som förr

2009-07-15T19:11:00.000+02:00

Moderskeppet: Ja, det var länge sedan man fick ett morsdagskort…

#50 – Att rengöra en köksfläkt (som inte blivit rengjord på mycket länge)

2009-07-14T19:37:00.002+02:00

Igår kväll tyckte jag att jag behövde ett projekt, så jag bestämde mig för att rengöra köksfläkten. Det var verkligen välbehövligt, eftersom jag inte har rengjort den på… ja, det ska vi inte prata om.

Hur som helst. När jag väl började med rengörandet insåg jag varför jag har skjutit upp det så länge. Fett är inte roligt att ha att göra med – och det är helt omöjligt att få bort – vare sig det sitter på kroppen eller i köket.

Men jag gav inte upp! Efter ett desperat telefonsamtal till min mor (ännu en gång på mobilen) för att få goda råd överföll jag köksfläktseländet med såpa, Ajax, kökssvampar och trasor.

Efter en lång kamp började fettet ge med sig och nu ser det nästan okej ut (jo, jag håller på fortfarande).

Det är tur att jag är tapper. Och modig. Och aldrig ger upp (förutom ibland).

#51 – Mobiltelefoner

2009-07-13T15:30:00.001+02:00

Jag pratade med en vän i (mobil)telefon härom sistens, när hon upplyste mig om att man ska prata i mobilen max tio minuter om dagen (eller något ditåt) om man inte vill riskera att få en hjärntumör.

Det här med att man kan råka ut för otrevligheter på grund av sitt mobiltelefonpratande är något jag totalt har lyckats förtränga – ända fram tills nu då.

Jag började genast fundera på hur väldigt mycket tid jag har börjat spendera pratandes i den mobila luren och kom fram till att det torde ge mig ett flertal hjärntumörer inom en snar framtid. Och dessutom utsätter jag min stackars ömma moder för samma farligheter eftersom jag numera alltid ringer till henne på mobilen.

Åh, hemskaste hemskheter!

#52 – Stressade människor

2009-07-09T15:21:00.001+02:00

Igår när jag var på väg till en ateljé för att dricka te i trevligt sällskap var jag som vanligt tvungen att korsa en väl trafikerad väg. En pappa som höll sin lilla dotter i handen stod där och väntade otåligt på att det skulle bli grön gubbe. Han tryckte flera gånger på knappen, men inget hände. Då utspelade sig följande dialog:

Pappan: ”Vi går!”
Dottern: ”Men det är ju röd gubbe!”
Pappan: ”Den är trasig. Vi går!”

Kära stressade pappa! Vad sänder du egentligen för budskap till ditt lilla barn? Ta det lugnt. Andas. Se stunden vid övergångsstället som ett tillfälle till meditation och eftertanke. Och om inte annat – gör det för min skull. Jag blir så nervös av stressade människor (i synnerhet när de håller ett litet barn i handen).

Ångestfylld konversation med moderskeppet III

2009-07-08T17:54:00.001+02:00

Eder ångestfyllde skribent och moderskeppet diskuterar känslan av värdelöshet.

Moderskeppet: Jag känner mig värdelös idag.
Jag: Men så kan du väl inte säga! Du ska ju föregå med gott exempel.
Moderskeppet: Ja, alltså, jag känner mig inte värdelös värdelös. Det finns ju inget värde i att vara människa.*

*Med detta försökte min ömma moder tala om för mig att man inte ska lägga något värde i att vara människa – det är varken bra eller dåligt, positivt eller negativt…

Det är tur att jag förstår hennes språk.

#53 – Michael Jacksons minnesceremoni

2009-07-08T17:50:00.000+02:00

Igår tittade jag på Michael Jacksons minnesceremoni på TV4. En något bisarr upplevelse. Jag menar, kunde de inte ha nöjt sig med att ha en minneskonsert där olika artister tolkade hans låtar? Var de tvungna att ha en minnesceremoni där hans (guld!)kista stod mitt på scenen och där hans barn exponerades för miljontals tittare?

Det känns inte bra det här. Nej, det känns verkligen inte bra alls. Jag röstar på att vi spolar tillbaka och gör om!

#54 – Terrorister

2009-07-07T18:32:00.003+02:00

”Le terrorisme rugit encore autour de vous.”
(Terrorismen dånar ännu runtomkring er.)
- Paul Cadroy, 1794

Plötsligt en dag fanns de bara där – terroristerna. De var överallt – till höger och vänster. De tycks ha kommit för att stanna, för alla älskar ord som ”terror”, ”terrorism” och ”terrorist”.

Det är oklart hur man egentligen känner igen en terrorist och det är lite oroväckande. Därför tar man det säkra före det osäkra och antar att nästan alla (som inte kommer från vår del av världen) är terrorister eller i alla fall skulle kunna bli.

Själv skulle jag kunna tänka mig att bli terrotrist. Jag skulle helt enkelt tråka ut mina fiender. Jag skulle finslipa min tråkighet till den grad att jag skulle kunna få en sten att somna.

Det ni!

Ångestfylld konversation med moderskeppet II

2009-07-06T14:29:00.001+02:00

Eder ångestfyllde skribent har drabbats av en depression och diskuterar självmordstankar med moderskeppet.

Moderskeppet: Jag har alltid haft a thing för övergångsställen.
Jag: Vad då? Vore det inte smartare att hoppa ut framför en bil på ett mer oväntat ställe? Vad ska du göra liksom? Trycka på knappen och stå och vänta?
Moderskeppet: Jaa…
Jag: Du är en sån amatör!

#55 – Kent

2009-07-03T15:30:00.002+02:00

Bild lånad från Världen enligt Audrey Fenn

Förlåt Lina och Emma, men de ger mig faktiskt ångest.

Kent. Pretto-Kent. Pretto-Jocke Berg.

”Hej, vi ler aldrig på kort.”
”Hej, vi skriver djupa texter och så nära får ingen gå.”
”Hej, vi kom på en idé! Alla i publiken måste ha vita kläder på vår turné!”

Slappna av lite, Jocke! Du gör mig nervös.

#56 – Att vara singel

2009-07-02T15:12:00.002+02:00

Att vara singel är i sig ingen orsak till ångest. Det som är oroande är antagandet att det enda att vara singel handlar om är att försöka att inte vara singel. Om man däremot försöker fortsätta att vara singel (och lyckas väldigt bra med det) vaknar en hel del skepsis och misstänksamhet till liv hos vissa delar av omgivningen. Jag menar, till och med de singellivsdyrkande bruttorna i Sex and the City blev ju tvåsamma till slut.

För att, på riktigt, få reda på vilken typ av singel jag är (och därmed hur mycket ångest jag borde ha) gjorde jag nyligen Expressens högst vetenskapliga test "Är du kräsen, flexibel – eller desperat?" och fick följande resultat:

”Du är en hyfsat flexibel dejtare som å ena sidan håller dörren öppen, å andra sidan ser till att fråga gästerna i ditt liv om legg innan de får komma in. Du kanske oroar dig för att inte hitta någon att älska, men du inser innerst inne att den rätta finns därute.”

Det känns ju skönt att veta att någonstans där ute i universum svävar en neurotisk varelse omkring och letar efter mig. Det är bara att sätta sig ner och vänta, antar jag.

#57 – Konflikter

2009-07-01T11:33:00.002+02:00

Jag är den mest konflikträdda person jag vet. Ser jag en konflikt komma farande springer jag genast åt ett annat håll eller går och gömmer mig bakom ett lämpligt föremål – en stol t.ex. Konflikthantering – vad är det? Konfliktångest, säger jag.

Frågan är vilka fler som kan tänkas lida av denna konfliktångest. Politiska makthavare t.ex. Har de konfliktångest? Ligger de i sina sängar på nätterna och tänker: ”Åh, varför är herr presidenten i Långtbortistan så arg på mig? Åh, vad ska jag göra?” Sedan får de en snilleblixt och kommer på att en bomb eller två är den perfekta konfliktlösningen (eller konfliktutrotningen snarare).

Ska jag också börja med bomber – fast i mindre skala? Springa omkring och kasta in kinapuffar genom folks brevinkast och hoppas på det bästa?

Synd bara att jag är så rädd för smällare också…

#58 – Alla måsten

2009-06-29T15:55:00.000+02:00

Det är så mycket vi människor tror att vi måste. Vi måste ha den perfekta kroppen, det perfekta hemmet, den perfekta relationen. Vi måste prestera, prestera och prestera lite till.

Jag brukar söka tröst i något som min mormor, självaste urmodern, brukar säga:

”Det enda vi måste här i livet är att dö.”

#59 – Maj-Stina

2009-06-26T16:15:00.002+02:00

Maj-Stina

Min mormor är bortrest och under tiden bor hennes katt, Maj-Stina, hos min ömma moder. I det hushållet finns redan en katt, Månson, och för honom är Maj-Stina sannerligen en orsak till ångest.

Hon har tagit över lägenheten totalt och spatserar omkring där som om den vore hennes. Månson, å sin sida, stryker längs väggarna och spejar oroligt runt varje hörn. Att ta sig till matskålen är en pärs och att gå på toaletten ska vi bara inte tala om.

Jag, som alltid kan identifiera mig med den ångestdrabbade, säger: Åk hem, Maj-Stina! Åk hem!

Angående det där blodprovet…

2009-06-26T16:11:00.001+02:00

Jag lämnade ett blodprov för ett tag sedan och har fått svar. Och nej, den där blodtransfusionen har inte lämnat några otrevliga spår i min kropp. Hurra för det! Nu kan alla gamla blodcentralsanställda torka svetten ur pannan - i alla fall när det gäller mig.

#60 – Att svenska språket håller på att utarmas

2009-06-24T16:23:00.002+02:00

Ja, det är faktiskt sant! Vi kan inte ens skriva längre. Vi skriver d e istället för det är. Vi skriver oxå istället för också. Kanske för att spara tid, kanske för att vi vill att det ska rymmas så mycket information som möjligt i de där korta meddelandena vi skickar iväg.

Lotta Olsson skriver i en artikel i DN om hur hon misstänker att svenska språket håller på att utarmas. En massa gamla ord och uttryck glöms bort och försvinner. Därför uppmanar hon oss alla att adoptera ett ord.

Många har redan gjort det. Gör det du också! Skriv ett kontrakt (”Undertecknad lovar att använda ordet/uttrycket … i dagligt tal minst tio gånger under 2009”) och mejla det till: lotta.olsson@dn.se

Exempel på ord och uttryck som redan adopterats är:

Befryndad
Att känna sina pappenheimare
Därvidlag
Ekvilibristisk
I andanom

Än finns det hopp för mänskligheten!

#61 – Midsommarafton

2009-06-23T18:52:00.001+02:00

Det har varit midsommarafton och det är trevligt. Midsommarafton är jordgubbstårta, sill, nubbe och små grodorna kring en fallossymbol. Det är också årets längsta dag och det är trevligt. Men sedan… Sedan blir dagarna bara kortare och kortare och det är inte alls lika trevligt. Ett endaste mörker är vad det är – eller blir – bokstavligt talat.

Istället för att njuta av ljuset befinner jag mig i tanken i november, kisar med ögonen i mörkret och snubblar mig hem från busshållplatsen.

Mitt glas är definitivt halvfullt i denna ljuva sommartid.

Nej, vet ni vad!

2009-06-23T18:37:00.000+02:00

Det här måste ha varit blogghistoriens mest misslyckade frågestund. Vi återgår genast till det normala och glömmer den här fadäsen. Eller vad tycker ni?

Frågestund

2009-06-22T13:49:00.002+02:00

Senast jag tittade in på Heja Abbe hade han en frågestund, precis som "de stora bloggarna” som han uttryckte det. I och för sig tycker jag att Heja Abbe tillhör de stora bloggarna – på många sätt – men i vilket fall… Jag tänkte att jag ska inte vara sämre. Jag kan också göra en Blondinbella. So here we go! Ställ en fråga till eder ångestfyllde skribent – eller edert ångestfyllda orakel om ni så vill. Jag svarar på allt!

Var inte blyga! Jag vet att ni är ett helt gäng som läser här, så skrynkla ihop era hjärnor och stilla er undran!

Jo, jag fick ju ett brev från Akademiska…

2009-06-18T17:03:00.002+02:00

Den trogne läsaren kommer kanske ihåg att jag fick ett brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala där jag blev rekommenderad att ta ett blodprov. Idag pallrade jag mig äntligen iväg till vårdcentralen för att bli stucken.

”Har du blivit stucken förut?” frågade sjuksköterskan.
”Skojar du?!” tänkte jag.

När jag var liten fick jag alltid bokmärken eller klistermärken som en liten belöning för att jag hade varit så duktig (jag minns speciellt ett extra fint klistermärke med Bamse på), men nu är den tiden sedan länge förbi. Nu får jag inte mer än ett plåster.

Det är lite synd, tycker jag.

På väg hem från vårdcentralen funderade jag på vad man skulle kunna få istället för extra fina klistermärken med Bamse på, men jag kom inte på något. Vuxenanpassade saker är så dyra och/eller tråkiga. Har ni några förslag?

#62 – Dagar då det inte kommer någon post

2009-06-17T16:39:00.001+02:00

Jag är som en liten pensionär (eller i alla fall så där som det påstås att små pensionärer är). För mig är höjdpunkten på dagen när posten kommer. Inte för att jag får så särdeles mycket rolig post, men den där smällen i brevinkastet gör mig alltid på gott humör. Således blir jag inte på lika gott humör när smällen i brevinkastet uteblir. Förhoppningsfullt väntar jag en eller två timmar extra bara för att bli tvungen att inse att det inte kommer att bli något ivrigt brevsprättande just den där dagen.

Idag var en sån dag.

Har brevbäraren glömt bort mig? Kanske tycker han inte om mig längre. Borde jag ställa ut en tallrik kakor åt honom för att göra honom mer välvilligt inställd?*

*Nu kanske ni tycker att jag är dum och omedveten eftersom jag tycks utgå från att brevbäraren är en han, men i det här fallet är det verkligen så. Det är en han.

#63 – Väntetider inom vården

2009-06-16T16:09:00.000+02:00

Jag har väntat och väntat och väntat ända sedan i februari. Ganska tålmodig har jag varit, men nu börjar jag bli smått desperat. Jag behöver ju trots allt det där läkarintyget och den där uppföljningen av min medicinering.

Jag har ringt. En, två, tre… många gånger. Och jag har mejlat. Men har det hänt något? Näe. Ingen kallelse har trillat ner i brevlådan, inget mejl har dykt upp i inkorgen, ingen telefon har ringt.

Vad göra? Slita sitt hår? Bita på naglarna? Campa utanför avdelningen där läkaren jobbar? Åh, jag vet inte…

#64 – Kvällspressen

2009-06-15T12:59:00.001+02:00

Ibland läser jag kvällstidningar, men bara nöjesdelen. Det händer titt som tätt att jag är sugen på lite skvaller (vem gjorde egentligen vad med vem?) och då är sådana där blaskor utmärkta att bläddra i. Men när det gäller nyheter är det lite mer tveksamt.

Att läsa en nyhet i en kvällstidning är lite som att lyssna till en skröna. Ni vet, när någon berättar en historia för någon som i sin tur berättar den för någon annan som berättar den för ännu en person o.s.v. Från början kanske historien är sann, eller i alla fall så nära sanningen man kan komma, men för varje gång den blir återberättad lägger någon till lite här och drar bort lite där.

Kvällspressen är som den sista personen i ledet. De tar i så de nästan spricker bara för att vi ska ha något att förfäras och förvånas över – och ju mer vi förfäras och förvånas desto mer skrönor vill vi läsa. Vi verkar vara funtade så, vi människor. Det är ju inte vårt fel. Eller..? Men lite ångestframkallande är det allt…

#65 – Teveutbudet på fredagskvällar

2009-06-12T20:11:00.001+02:00

Okej, jag kanske är kräsen. Jag kan erkänna det. Men faktiskt. Teveutbudet på fredagskvällar. Det är bedrövligt. Det är eländigt. Det är ångest.

Kanske är det så att de där tevemänniskorna tror att Ett päron till farsa i Las Vegas är den film svenska folket allra helst vill äta chips till klockan åtta en fredagskväll. Kanske är det så att de är bombsäkra på att Talang 2009 är den ultimata fredagsunderhållningen.

Jag kan med bestämdhet säga: Nej!

Nej, det är det inte.

Vad hände med intelligent underhållning? Vad hände med underhållning som riktar sig till andra än försoffade sambos (med eventuella barn)?

Jag antar att tevemänniskorna utgår från att alla vi andra är ute och gör saker. Att vi inte sitter framför teven och förhoppningsfullt (och desperat) trycker på fjärrkontrollen.

Och kanske är det så att alla andra gör det. Alla andra utom jag och de försoffade samboparen (med eventuella barn).

#66 – Dr. Phil

2009-06-11T17:34:00.002+02:00

Bild lånad från Latest Word

Korpen nämnde Dr. Phil i en kommentar till ett tidigare inlägg, vilket påminde mig om att Dr. Phil är en oerhörd källa till ångest.

Nog säger Dr. Phil kloka saker ibland, men det gör väl de flesta psykologer. Jag är säker på att även Freud hade en del vettigt att säga. Men det är någonting med den här mannen…

Kanske är det hans sätt att hela tiden göra reklam för sina böcker i programmet.

”Har du läst Family First?”
”Jag rekommenderar er att läsa Family First.”
”Alla i publiken får min bok – Family First!”

Hur kan världens alla familjer ens överleva utan att ha läst Family First (eller någon annan av hans böcker)?

Eller kanske är det det att han ofta låter medlemmar ur sin familj figurera i programmet. Hans fru är alltid med – åtminstone i publiken.

Varför sitter hon med i publiken varje program? Har hon inget annat att göra?

Ibland är hans son med. Har han flera? Jag har bara sett en. Han har alltid jeans på sig. Och gärna en rutig skjorta nerstoppad i byxorna. Han säger saker, men jag minns aldrig vad.

Eller kanske är det publiken som är problemet. Som hurrar och tjoar, ooohar och aaahar, buar och gråter. Gud vad de tar i!

Eller kanske är det jag som inte förstår. För att jag är svensk. För att jag är norrlänning. Tillbakadragen. Tystlåten. Och inte gillar starka känsloyttringar… Eller hur var det nu?

#67 – Att jag får ett extremt shoppingbehov precis när pengarna börjar sina

2009-06-10T17:03:00.002+02:00

Kära läsare!

Jag har ett problem. Varje månad när pengarna minskar på mitt konto får jag ett extremt shoppingbehov. Ju mindre pengar jag har desto mer vill jag shoppa. Helst vill jag shoppa när tillgångarna är knappa och det är många dagar kvar till nästa påfyllning på kontot. Igår var en sådan dag. Jag köpte ett påslakan, två örngott och ett duschdraperi. Varför? Var jag i trängande behov av ett påslakan, två örngott och ett duschdraperi? Nej. Jag har redan tillräckligt många påslakan och örngott och ett mycket väl fungerande duschdraperi. Men de var ju så fina! Och nya! Och alldeles alldeles underbara…

Detta är verkligen ett problem. Vad ska jag göra?

Tacksam för svar!
Eder ångestfyllde skribent

Gårdagens shoppingskörd

#68 – Att vissa vill förbjuda Koranen

2009-06-09T15:58:00.001+02:00

Ett nederländskt parti som har fått mandat i EU-parlamentet vill förbjuda Koranen. Jag vet inte riktigt hur de tänker, men om man ska förbjuda heliga skrifter borde man väl i rättvisans namn förbjuda alla? För det är viktigt med rättvisa.

Så varför inte förbjuda Koranen, Bibeln, Mormons bok, Bhagavad Gita, Göran Perssons självbiografi…

Må rättvisan segra!

Eller också kanske Nederländernas befolkning helt enkelt borde kamma till sig och börja rösta förnuftigt…

#69 – Att gå upp i vikt

2009-06-08T16:07:00.001+02:00

Jag har alltid trott mig stå över alla dessa märkliga idéer om hur mycket man ska väga. Men det får jag allt äta upp nu! Och det är klart att det har varit lätt för mig att gå runt och prata vitt och brett om att man inte ska bry sig om sin vikt när jag själv har varit smal som ett streck hela mitt liv.

Men nu visar sig mitt rätta jag minsann!

Jag har gått upp i vikt. Ja, inte mycket. Men så där mycket att det liksom syns att jag har en mage. Förut fanns det inte speciellt mycket där min mage borde ha funnits, men nu är det plötsligt någonting där.

”Vad tusan är det där och hur får man bort det?” var min första tanke.

Det är ganska läskigt det där, att jag tydligen är så pass hjärntvättad av alla retuscherade bilder jag har matats med genom årens lopp… Jag som är så skumögd att jag knappt ens ser bilderna ordentligt! Hur ska det då vara för alla tjejer med falkögon?

Åh, jag vill inte ens tänka på det!

Angående mänsklighetens förfall…

2009-06-08T15:44:00.001+02:00

Jossan gjorde mig uppmärksam på Kissies blogg.

100 saker om mig

2009-06-04T16:49:00.002+02:00

Den här listan har jag lånat från Onekligen. Jag gillar inte listor i vanliga fall, men när siffran 100 dök upp tyckte jag att just den här listan kändes oerhört sympatisk.

1. Jag är hemligt kär i Kramer i Seinfeld.
2. Och i Niles i Fraiser.
3. Jag har nästan slutat läsa andras bloggar helt och hållet sedan jag började blogga själv.
4. Jag tappade respekten för Göran Persson när han dansade med Kossan Doris i teve.
5. Jag tappade respekten för Kossan Doris när hon dansade med Göran Persson i teve.
6. Jag skulle gärna äga minst tio par Converse.
7. Men har bara två i min ägo.
8. Jag låtsas att jag inte är materialistisk.
9. Men är det i smyg.
10. Jag tittar nästan aldrig på teve.
11. Men slukar DVD-boxar.
12. Jag tar fem olika mediciner varje dag.
13. Och glömmer nästan aldrig bort någon av dem.
14. Jag har blivit sövd mer än fem gånger.
15. Jag tycker inte om känslan av att vakna ur en narkos.
16. Men gillar känslan av att bli nedsövd.
17. Det var tre och ett halvt år sedan jag var förälskad senast.
18. Jag tror inte att jag kommer att bli det igen inom de närmaste tre och ett halvt åren.
19. Jag trivs bättre i kostym än i klänning.
20. Och köper hellre herrparfym än damparfym.
21. Jag sitter alltid med näsan i en bok när jag åker buss.
22. Om det var möjligt skulle jag sitta med näsan i en bok jämt.
23. Jag drömmer om att bo i en större lägenhet så att jag skulle kunna ha ett helt rum som bibliotek.
24. Jag har mina böcker sorterade i alfabetisk ordning.
25. Jag har mina CD-skivor sorterade i alfabetisk ordning.
26. Jag minns inte när jag köpte en CD-skiva senast.
27. Jag lyssnar hellre på P1 än på P3.
28. Jag tänker varje år att jag ska lyssna på sommarpratarna.
29. Men gör det sällan.
30. Jag tycker att Johan Glans är Sveriges roligaste komiker.
31. Näst efter Jesper Odelberg.
32. Och att Björn Gustafsson är Sveriges sötaste komiker.
33. Jag har blivit beroende av Facebook.
34. Och skäms lite för det.
35. En av mina största hobbys är att prata i telefon.
36. Jag är väldigt bra på det.
37. Min storebror tycker att jag är översocial.
38. Själv tycker jag att jag är alldeles lagom.
39. Jag känner tre människor som heter Sofia.
40. Och tre som heter Anna.
41. Men kan hålla i sär dem ändå.
42. När jag faller för någon faller jag för rösten.
43. Värmländska är den fulaste dialekt jag har hört.
44. Således skulle jag aldrig kunna dejta någon från Värmland.
45. Jag är dialektalt ytlig.
46. Jag tycker om allt som är rosa.
47. Och allt som är randigt.
48. Jag äger ingen handväska.
49. Men tre ryggsäckar.
50. Jag gillar alla slags rim.
51. Förutom julklappsrim.
52. Jag har en stor släkt.
53. Men har inte kontakt med särskilt många av mina släktingar.
54. Jag är bipolär.
55. Och anser att det är en del av min charm.
56. Jag har svårt att inleda relationer.
57. Jag har svårt att avsluta relationer.
58. Jag är relationsdysfunktionell.
59. Jag har svårt att börja prata med nya människor.
60. Men slutar aldrig när jag väl har lärt känna dem.
61. Jag gillar inte jordgubbar.
62. Förutom på gräddtårta.
63. Min favorittårta är prinsesstårta.
64. Men jag vill aldrig äta upp rosen.
65. Jag tycker bättre om tulpaner än om rosor.
66. Jag har aldrig varit i Amsterdam.
67. Men skulle gärna åka dit.
68. Jag har blivit en gnällkärring.
69. Och tycker att det känns vuxet.
70. Jag tycker att min mormor är den coolaste tanten i världen.
71. Men har inte ärvt hennes hetsiga humör.
72. Eller också har jag det.
73. Men har inte upptäckt det än.
74. Jag har aldrig haft någon stadig relation.
75. Och har blivit väldigt bekväm med att leva solo.
76. Så bekväm att jag har svårt att se hur jag skulle kunna trivas som sambo.
77. Jag ogillar traditionella relationsmallar.
78. Och tror att människor är för lata för att ifrågasätta dem.
79. Jag har blivit väldigt dålig på att städa.
80. Förut var jag pedantisk.
81. Jag har ett medfött syndrom.
82. Det är mindre än en på en miljon som har det.
83. Jag har läst upp mina dikter offentligt.
84. Men blir generad av att vara i centrum.
85. Jag är tidspessimist.
86. Det gör mig stressad.
87. De flesta jag känner är tidsoptimister.
88. Det gör mig stressad.
89. Jag tycker inte om öl.
90. Men tvingade mig själv att lära mig dricka det när jag bodde i England.
91. För alla skrattade åt mig när jag beställde cider.
92. Barn gör mig nervös.
93. Likaså papegojor.
94. Jag är uppvuxen på landet.
95. Men har blivit en inbiten stadsbo.
96. Och skulle aldrig kunna tänka mig att flytta ut på landet igen.
97. Inte ens bara på somrarna.
98. Jag älskar mjölkchoklad.
99. Men tycker att chokladpraliner med olika fyllningar är äckliga.
100. Jag trodde aldrig att jag skulle orka hitta på hundra saker om mig själv, men HA! Där fick jag!

#70 – Blondinbellas läsare

2009-06-03T12:09:00.003+02:00

Foto: Christian Örnberg

Har ni läst Blondinbellas blogg? Det har jag. Det var en mycket obehaglig upplevelse.

Nu skulle man kunna tro att det här ångestinlägget kommer att handla om Blondinbella, men icke! Det här ångestinlägget handlar om Blondinbellas läsare.

Många menar nog att Blondinbella är en korkad överklassunge, men si det tror inte jag. Jag vill hävda att Blondinbella är en slipad affärskvinna som ger sina läsare det de vill ha – och de vill ha yta. De vill ha inlägg om dagens outfit, sminktips, korkade uttalanden om att Karl Bertil Jonssons jul är kommunistisk propaganda som inte borde få sändas på julafton och annat i den stilen. Om Blondinbellas läsare efterfrågade djuplodande inlägg om tillståndet i världen i allmänhet och om klimathotet i synnerhet skulle hon skriva om det istället.

Så slutsatsen är att egentligen är det inte Blondinbella som är korkad – det är hennes läsare som är det – och de är många. Åh, denna ångest över mänsklighetens förfall!

#71 – Maud Olofssons livvakt

2009-06-02T12:58:00.003+02:00

Bild lånad från Lindahls blogg

Igår såg jag Maud Olofsson på stan. Eller det var egentligen moderskeppet som såg henne. Själv såg jag bara hennes livvakt. Han såg ut precis så där som jag har tänkt mig att livvakter ser ut – lång, bredaxlad och iklädd mörk kostym.

Jag funderade på om jag skulle gå fram till Maud och fråga henne om Centerpartiets handikappolitik, men hur närmar man sig egentligen en politiker med medföljande livvakt? Tänk om han slungar iväg mig med ett karatekast? Tänk om han siktar på mig med en pickadoll och skriker: ”Freeze!”

Jag lät bli att gå fram och fråga. Det kändes säkrast att inte chansa.

#72 – EU-(k)valet

2009-06-01T13:19:00.001+02:00

EU-valet närmar sig. Själv har jag redan röstat. In i det sista hade jag ingen aning om vilka/vem jag skulle rösta på. Vem skulle jag kryssa? Skulle jag kryssa över huvud taget?

Det blev det gamla vanliga partiet och jag kryssade kandidaten högst upp på listan. Så otroligt fantasilöst! Men hur ska man veta? Det var mer information om valet i USA än det är om valet till EU-parlamentet och man kan ju ändå inbilla sig att det är ganska viktigt för varje europé vem som sitter i parlamentet och röstar ja eller nej eller kanske.

Men ett tag funderade jag på att strunta i alltihop. Jag fick nämligen höra att våra EU-parlamentariker knappast ens är där vid de flesta omröstningar. De har så mycket annat att göra att de inte hinner. Vad är det då för mening med att rösta in dem..?

Nej, EU är stort, obegripligt och en orsak till ångest så god som någon. Någon bestämmer och vi vet inte vem. Någon fattar beslut och vi vet inte om vad. Vi bara går omkring här i godan ro och märker inte ens vad som bestäms eller vem som bestämmer det eftersom ingen bryr sig om att informera oss i vilket fall.

Men ändå… kom ihåg att rösta! För att inte rösta ger faktiskt mer ångest än att göra det, för om man gör det kan man i alla fall låtsas att man vet vad som pågår.

Eder ångestfyllde skribent puffar

2009-05-28T17:42:00.004+02:00

Jag har nyligen upptäckt en blogg som jag vill puffa för...

Nu puffar jag:
The fat lady sings

#73 – Att stinkpaddan är utrotningshotad

2009-05-28T17:30:00.003+02:00

Foto: Lennart Nygren/Scanpix

Jo, det är sant! Jag hörde det på Ekot idag. Stinkpaddan är utrotningshotad. Jag visste inte ens att stinkpaddor fanns, men jag kände på en gång att jag kunde sympatisera med detta arma djur. Stinkpaddan – paddan som inte är som de andra, väldoftande(?), paddorna. Paddan som är i en klass för sig.

Tydligen är det så att stinkpaddan har trasslat till det för Sölvesborgs kommun. De håller på att bygga ett nytt bostadsområde öster om Sölvesborgsviken och kommunen har gjort grodtunnlar för att stinkpaddan ska kunna ta sig till viken, trots de nya husen. Det låter ju fint! Men regeringen tycker inte att kommunen har gjort tillräckligt för att skydda stinkpaddan och viftar med pekfingret och säger ”Fy fy!”, vilket gör att bygget blir försenat.

Ekot kan tala om att detta har gjort Sölvesborgs kommunalråd Heléne Björklund (s) mäkta förbannad.

Hon säger: ”Det är inte stinkpaddan jag är arg på, utan regeringen.”

Det känns bra att kommunalrådet inte är förbannad på stinkpaddan. Då hade ångesten varit total. Men ändå! Varför är stinkpaddan utrotningshotad? Hur ska vi rädda den? Hur? Hur?!

Hur ska vi klara oss utan paddan som är i en klass för sig?

#74 – Trendiga butiker

2009-05-27T17:08:00.002+02:00

Idag har jag knallat runt på stan och kikat i butiker, men noga undvikit de trendiga. Jag vet inte vad det är med trendiga butiker, men de gör mig nervös.

Det skulle kunna vara den där musiken de spelar - helst på alldeles för hög volym. Den ska gärna vara så repetitiv som möjligt. Ni vet sån där musik som liksom bara dunkar utan att till synes egentligen vilja förmedla något budskap. Jag antar att det budskap som det är meningen att musiken i trendiga butiker ska förmedla är: ”Köp! Köp! Köp!” Det kanske är något fel på mig (jag skulle inte bli förvånad), men det enda budskap som når mig är: ”Spring för livet!”

Sen är det det här med butikspersonalen. De är hyperstajlade, har bara på sig kläder från butiken och har otäcka påklistrade leenden. De ser ut som levande skyltdockor. Så fort man kliver in i affären är de där och frågar: ”Behöver du hjälp (att spendera pengar)? Letar du efter något särskilt (som är hutlöst dyrt och som jag kan lura dig att köpa)?"

Jag antar att hjälpsam personal borde få mig att känna mig väl till mods, men tydligen är den sortens hjälpsamhet helt bortkastad på mig. Jag vill ju bara titta! I fred!

När jag någon gång, alltid av en lika oförklarlig anledning, har råkat gå in i en trendig butik känns det alltid helt fantastiskt att komma ut igen. Luften blir lättare att andas! Mina öron fladdrar av glädje över att slippa höra den eländiga musiken! Nervositeten släpper!

Kanske borde jag gå in i trendiga butiker oftare, bara för att kunna gå ut igen och tycka att världen utanför är fantastisk?

#75 – När blodcentraler inte testar blod

2009-05-26T10:45:00.001+02:00

Jag har fått ett brev från Akademiska sjukhuset:

”Bästa före detta ’patient’!*

Jag skriver till dig med anledning av att Socialstyrelsen rekommenderar att alla som fått blodtransfusion under åren 1965 – 1991 skall erbjudas test för hepatit C. /…/ Sedan 1992 är det obligatoriskt att testa allt blod på blodcentraler för att undvika att hepatit C förs vidare vid blodtransfusion. Just av detta skäl vill man nu erbjuda patienterna som fått blod tidigare mellan 1965 – 1991, att testa sig för hepatit C.

Risken är liten att du ska vara smittad av hepatit C men man vill ändå erbjuda denna försiktighetsåtgärd just för att sjukdomen kan gå symtomfri under många år och efter 20 -30 år kan den leda till leverskador.”

Jasså minsann! Vilket slarv! Vilken röra! Vilken skandal! Det här måste sannerligen vara en orsak till ångest för alla som jobbade på blodcentraler mellan 1965 – 1991.

Tur att risken är liten. Tur att jag inte lider av hypokondri…

* Varför har de skrivit patient inom citationstecken? Var jag ingen riktig patient? Var jag bara en nästan-patient? Var jag bara en låtsas-patient? Hur är man det?

#76 – Att åka nattbuss

2009-05-25T13:09:00.001+02:00

För en tid sedan var jag ute på galej. När jag skulle åka hem si så där mitt i natten bestämde jag mig för att ta en taxi. Visst går det nattbussar och visst blir det mycket billigare… Men! Tänk på alla fulla skräniga ungdomar som åker nattbuss. Tänk på hur de hojtar, viftar och är allmänt stökiga. Brr. Och tänk på att jag för inte så många år sedan (nåja) själv var en sån där full och skränig människa på nattbussen. Det ingår liksom i själva ”bli vuxen”-grejen, tror jag. På den tiden var det kul att åka nattbuss och vara full och skränig och det var inte speciellt läskigt att gå från busshållplatsen och hem. Men nu! Blir man fegare med åren? Blir fulla och skräniga ungdomar mer och mer obehagliga ju äldre man blir? Blir nattbussen något man färdas i bara i yttersta nödfall?

Att bli äldre kommer inte att vara bra för min ekonomi.

Ångestfylld konversation med moderskeppet

2009-05-23T11:18:00.001+02:00

Jag: God morgon! Hur känns det idag?
Moderskeppet: Jag är död.

Det är tur att jag har en mor som aldrig censurerar sina känslolägen.

#77 – Partiledardebatter

2009-05-20T12:00:00.001+02:00

Det är partiledardebatt på radion. Partiledardebatter innebär att våra folkvalda politiker står i en talarstol och hånar varandra. De tycker väldigt mycket om att prata om de andra partiernas politik istället för att prata om sin egen. De tycker väldigt mycket om att prata om vad de andra partierna inte gör istället för att prata om vad de själva gör. Betyder det att alla partier i själva verket inte gör någonting? Är inte det ångestframkallande så säg?

#78 – Varelser i grupp

2009-05-19T11:01:00.002+02:00

En vis människa sa en gång att man inte kan lita på varelser i grupp.

Jag har alltid haft svårt för just det - varelser i grupp. I fredags var jag på en tillställning där jag behövde befinna mig i en grupp med myllrande människovarelser. Eftersom jag inte kände någon i gruppen, utan bara var där för att lyssna på en spelning och äta några kakor, gjorde jag som jag ofta gör – jag drog mig undan i ett hörn, just den här gången med ett glas vin i handen, och betraktade myllret och tjuvlyssnade på konversationer. Det känns alltid lika trivsamt, men en liten gnutta oro infinner sig ändå. Borde jag inte myllra som alla de andra och nicka till höger och vänster och säga fyndiga saker? Får jag verkligen sitta i mitt hörn och sippa på mitt vin och småle när jag hör någon säga något roligt och snegla på varelser som ser intressanta ut? Får jag det? Kanske verkar jag oförskämd eller arrogant eller, gud förbjude, konstig.

Ångest, ångest. Tänk om jag uppför mig konstigt! Men å andra sidan… Ångest, ångest. Tänk om jag uppför mig normalt!

#79 – Melodifestivalen

2009-05-18T13:06:00.001+02:00

Ingen kan väl ha missat att det var Eurovision Song Contest i lördags? Det gjorde inte jag. Men konstigt nog tittade jag inte på spektaklet i år. Faktum är att jag inte alls har varit speciellt engagerad det här året. Mycket märkligt. Men det är som om jag har fått en överdos. Jag har hamnat i melodifestivalskoma.

Jag har bara en sak att säga: Det var bättre förr! Det var bättre när det var en tävling i Sverige och en internationell tävling. Det var lagom. Det var speciellt. Det var att sitta och häckla scenkläder, frisyrer och inte minst framträdanden. Men vem orkar sitta varje lördag i flera månaders tid och häckla? Själva tjusningen med häcklandet försvinner då. Det tappar sin udd. Det förvandlas till ren och skär ångest och leda.

Och nu för tiden vinner vi inte ens längre. Vi hamnar inte ens bland de tio bästa. Abbas, Carolas och Charlotte Perrellis tid är förbi. Nu är det bara ångest.

#80 – Att närma sig slutet av en TV-serie

2009-05-15T11:12:00.002+02:00

Under en tid har Gilmore Girls varit mitt pålitliga kvällssällskap, men nu är jag (ve och fasa!) inne på den sista säsongen. Snart är det slut och jag måste säga adjö till Lorelai, Rory, Kirk och alla andra fantastiska personligheter.

Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig? Blir jag tvungen att börja om och se serien från början igen? Ack, separationsångest!

Vem är du?

2009-05-14T18:13:00.000+02:00

Vem är du som har snubblat förbi här? Stilla min nyfikenhet! Skriv och berätta!

#81 – Ministrålarna

2009-05-14T15:55:00.002+02:00

Redan som liten var undertecknad bra på att hitta ångesten i tillvaron. Jag är åttiotalist och när jag var en liten knatte gick barnprogrammet Ministrålarna på teve. Jag vet inte om det går fortfarande. Men hur som helst… Ministrålarna gick ut på att små barn fick sjunga visor i teve på bästa barnprogramsändningstid. Åh, vilken plåga det var! Jag satt i tevesoffan och led och väntade oroligt på att någon skulle glömma bort texten till Lilla snigel eller missa en hög ton. Det är lite som när jag nu, i vuxen ålder (nåja), tittar på uttagningarna till Idol. Vilken plåga! För att inte tala om Singing Bee. Glada amatörer som sjunger i teve verkar helt enkelt inte vara bra för mig.

#82 – Krukväxter

2009-05-13T11:12:00.003+02:00

Jag har inte gröna fingrar. Inte ens ljusgröna. Därför är det väldigt synd om mina krukväxter. Jag har faktiskt, för tillfället, hela sex(!) stycken. Jag förstår inte hur de överlever. Jag pratar aldrig med dem och jag vattnar dem bara när de börjar sloka. Jag tror inte att de tycker om mig, men de kämpar på!

Kanske borde jag ha plastblommor istället? Absolut inte lika vackra, men de ger garanterat mindre dåligt samvete.

#83 – Färdtjänstresor

2009-05-12T11:30:00.001+02:00

Ibland åker jag färdtjänst och jag måste säga att färdtjänsten är en alldeles ypperlig uppfinning. Men det finns ett problem! Färdtjänsten ska fungera som en ersättning för kollektivtrafiken och när jag åker kollektivt behöver jag inte vara social med chauffören. Men när jag åker färdtjänst däremot… Det är inget måste så klart, det finns ingen märklig regel som säger att jag måste konversera artigt med färdtjänstchauffören, men ändå! När vi sitter där, bara jag och chauffören, i en liten taxi känner jag ett visst tvång att vara social.

Nu är det ju inte alltid jag är det – social. Vissa dagar har jag inte lust att småprata alls (vissa av mina vänner kommer nu förvånat att höja på ögonbrynen). Hur ska jag då lösa detta ångestfyllda dilemma?

Mja, jag tänkte som så att eftersom färdtjänst ska motsvara kollektivtrafiken vore det ju logiskt om jag beter mig som när jag åker kollektivt när jag åker färdtjänst – det vill säga: jag läser en bok.

Härom sistens provade jag den taktiken med resultatet att chauffören satt och harklade sig hela vägen. Kanske var han förkyld? Kanske hade han en kråka i halsen? Eller också försökte han bara meddela att det inte passar sig att läsa en bok i en taxi.

Hur ska jag få veta? Åh, ångest!

#84 – Övergångsställen i England

2009-05-08T16:14:00.001+02:00

Övergångsställen i England är rätt farliga tycker jag. Det finns ofta pilar ritade på marken som klart och tydligt visar åt vilket håll man ska titta, men jag tittar fel ändå – av gammal vana. Sedan går jag. Hupp, så blev jag överkörd och platt!

Kom ihåg: När du är i England – titta alltid åt fel håll, gå alltid fel väg, gör allting tvärtom.

#85 – Att färga håret

2009-05-07T17:37:00.002+02:00

På lördag ska jag, om allt går enligt planerna, färga håret. Jag ska bli härligt morotsröd i huvudet!

Att välja vilken typ av hårfärgningsmedel jag skulle använda var ett ångestladdat beslut. Skulle jag välja något jag kunde köpa hos frisören? Ett sånt med en massa eländiga kemikalier i, men som skulle ge en garanterat trevlig färg. Eller skulle jag välja henna? Den naturliga produkten som gör att jag kan ha gott miljösamvete, men där resultatet är lite mer osäkert.

Jag vill så hemskt gärna vara ekologisk och KRAV-märkt. Gå runt och liksom vara mysig och ett med naturen. Men å andra sidan… Det vore så lätt att låta fåfängan ta över.

Hur som helst – det blev henna. Miljövännen i mig vann. Och när jag ändå köpte henna köpte jag också olivolja och honung. Olivolja för att ge håret glans och honung för att använda som bindningsmedel när hennan ska blandas med varmt vatten och bli till en härligt kladdig gröt! Så jag fick lite utlopp för min fåfänga ändå. Jag menar glansigt hår. Vem drömmer inte om det?

Så hurra för henna! Hurra för olivolja! Hurra för honung!

Och inte minst: Hurra för att inte släppa ut en massa kemikalier och ångest i avloppsvattnet!

#86 – Normalitetsbegreppet

2009-05-06T16:19:00.001+02:00

Har ni tänkt på att människor i regel har lättare att definiera vad som inte är normalt än att definiera vad som är normalt?

Det anses inte normalt att sova med fötterna på huvudkudden.

Det anses inte normalt att gå baklänges när man tar sin morgonpromenad.

Det anses inte normalt att sitta och vissla en trevlig melodi på bussen på väg hem från jobbet.

Men varför inte? Jag bara undrar.

#87 – MTV

2009-05-04T13:45:00.003+02:00

Förut var MTV en musikkanal. Nu är det enbart en orsak till ångest. Istället för snitsiga musikvideos är tablån nersållad med program som:

Next – ett gäng dejtingsugna personer sitter i en buss och blir en efter en utskickade för att träffa den potentiella dejten. Om den potentiella dejten inte är nöjd med det han/hon får hojtar han/hon ”Next!” och nästa person skickas ut. För varje minut man lyckas hålla den potentiella dejtens intresse vid liv belönas man med en nätt summa pengar.

Varje gång det här programmet visas hojtar jag ”Next!”.

The X Effect – Ett före detta par spenderar en romantisk helg tillsammans. Det de inte vet är att deras nuvarande partners sitter i ett hotellrum och spionerar på dem via en teveskärm.

Spänningen är oliiidlig och illamåendet är inte långt borta.

A Shot At Love With Tila Tequila – Ett helt gäng killar och ett helt gäng tjejer slåss om Tila Tequilas hjärta. Här är det skumpartyn och grejor som gäller. Här är det att sova allihop i en och samma gigantiska säng som gäller.

Här är det smaklöshet som gäller.

…och detta är bara några av de orsaker till ångest MTV har att bjuda på. Tro mig!

Angående saker som helt oväntat försvinner

2009-05-04T09:43:00.002+02:00

Mitt armbandsur är återfunnet! Fanfarer och hurrarop!

Så var gömde det sig då? Bland badlakanen i badrummet. Hur hamnade det där? Hur tänkte jag då? Vissa frågor får man aldrig svar på.

#88 – När min mor är upptagen tre dagar i sträck

2009-05-01T12:36:00.001+02:00

Min mamma är min bästa vän. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen och träffas säkert fem av veckans sju dagar. Därför känner jag mig extra miserabel när hon inte är anträffbar. Just nu är hon inte det. Hon är upptagen.

Mammor måste få vara upptagna. Bästa vänner måste också få vara upptagna. Därför kanske just min mamma måste få vara extra upptagen eftersom hon är både mamma och bästa vän. Men inte mer än tre dagar. Det borde vara maxgränsen.

Hör du det mamma? På måndag finns det ingen återvändo. Då är det jag som kommer och hälsar på!

#89 – Cyklister

2009-04-30T16:25:00.003+02:00

Cyklister. Dessa små trafikfaror. Dessa små ligister. De vinglar omkring på gator och torg sommar som vinter. Ibland med en mobiltelefon i ena handen, ibland med en hysteriskt viftande kompis på pakethållaren, ibland med en påse från systembolaget på styret.

De swischar och swooshar förbi. Ljudlöst far de fram, omöjliga att hinna upptäcka, eftersom de tror att ringklockan på styret bara är där för utsmyckning. Och cykellyse? Vad är det? Ingen som vet, ingen som vet.

Och där går jag, en stackars halvblind flanör, med hjärtat i halsgropen i väntan på den stora skrällen.

Swoosh, så blev jag överkörd och platt!

#90 – När saker helt oväntat försvinner

2009-04-29T19:27:00.002+02:00

Mitt armbandsur har försvunnit. Bara så där. Jag har letat och letat och letat. Till och med i kylskåpet har jag tittat (man vet aldrig!), men det är puts väck. Jag är i stort sett bergsäker på att jag hade på mig det igår när jag kom hem… så var kan jag ha lagt det?! Förmodligen på något snillrikt ställe. Ett sånt där ställe där jag aldrig skulle komma på tanken att leta.

Det lilla kontrollmonstret i mig är mycket upprört. Hur ska världen kunna fortsätta fungera om jag inte vet var min klocka är?

Så lyssna till mitt ångestskri som ekar över nejderna:

Min klocka är borta! Tiden är ur led! Hjälp!

Angående dubbelnamn

2009-04-28T19:54:00.003+02:00

Maj-Britt tycker att jag behöver säga mer om dubbelnamn. Efter en tids eftertanke har jag kommit fram till följande:

Kvinnliga dubbelnamn är helt okej – föga ångestframkallande. De har oftast en vacker melodi.

Exempel:
Anna-Lisa

Hör ni hur fint det låter?

Det är med de manliga dubbelnamnen ångesten kommer smygande. Problemet är att de saknar den vackra melodin. Ibland är de bara förfärliga.

Exempel:
Inge-Bert

Vad är tanken? ”Vi tar två bedrövliga namn och slår ihop dem till ett, så blir det kanske vackert!” Lite som i matematik där minus och minus blir plus. Tyvärr fungerar det inte så med namn.

Sedan finns det namn som skulle ha varit vackra om man bara hade låtit bli att lägga till ett till.

Exempel:
Per-Evert

Per. Oh ja! Men Evert? Var kom det ifrån? Hallå?! Hur tänkte man här?

Jag förutspår att dubbelnamnen kommer att komma tillbaka, men jag hoppas på en nyskapande trend. Till exempel Annas och Corys förslag – internationella dubbelnamn!

Exempel:
Lars-Brian

Eller varför inte queera dubbelnamn (som kanske dessutom skulle kunna försvåra könsdiskrimineringen i vissa sammanhang)?

Exempel:
Nils-Esther

Nu har jag sagt väldigt mycket om dubbelnamn, så jag hoppas att ni alla känner er nöjda!

#91 – Dejtingsajter

2009-04-28T17:46:00.001+02:00

Häromsistens registrerade jag mig på en dejtingsajt. Det var oerhört obehagligt. En av de första sakerna jag fick göra var, vilket är fullkomligt logiskt, att fylla i information om mig själv och om den jag söker. Det känns helt okej att fylla i sina intressen och liknande, men den här dejtingsajten stannade inte vid det. Här ska det fyllas i sådant som exempelvis ”etnisk bakgrund”. Det gjorde mig nervös. Varför är det intressant? Vad spelar det för roll? Jag har aldrig funderat på vilken etnisk bakgrund jag önskar att min tillkommande ska ha. Borde jag fundera på det? Har jag missat något högst väsentligt?

Vidare: alkoholvanor. Det kan vara bra att veta. Då ska vi se vad det finns för alternativ. ”Dricker aldrig”, ”Dricker sällan/festdricker”. Hm, hm, hm. ”Dricker varje dag”?! Vad betyder egentligen det? ”Tar en liten whirre innan sänggåendet varje kväll”? ”Tar ett glas vin till middagen varje dag”? ”Dricker en halv liter vodka till frukost varje morgon”?

Åh, alla dessa alternativ! Varför måste allt vara så komplicerat? Varför inte bara:

”Hej! Jag vill träffa en människa. Helst inte en häst (även om Jens Orbacks moster levde lycklig med en häst är jag inte säker på att jag skulle göra det). Om du lagar god mat är det ett plus, men alls inget krav (vägen till ett ångestfyllt hjärta går genom magen). Det skulle vara kul om du kan vissla, för det kan inte jag. Annars har jag inga speciella önskemål.

Svar till Ångestfylld 27”

Uppföljning

2009-04-27T19:58:00.004+02:00

Ni minns mitt lösenordstrubbel? Det är löst! Jag skrev till kundtjänst en gång till. Och gissa vilken kategori jag valde den här gången? Naturligtvis! ”Övriga frågor”.

Så härmed lovar jag dyrt och heligt med er som vittne (jag tänkte skriva: ”med Gud som vittne”, men jag tror inte att Han läser min blogg) att från och med nu alltid välja kategorin ”Övriga frågor”.

#92 – Sommartidtabellen

2009-04-27T09:40:00.004+02:00

Nu är den här – sommartidtabellen. Nu är det slut med bussar som går i parti och minut. Nu är det slut med att halka runt i mittgången för att bussen är så dåligt uppvärmd att det bildas isfläckar. Nu är det slut med att sitta och trängas och lukta våt yllekappa.

Sommaren är här. Hurra! Men sommartidtabellen… Inte alls hurra. Lite mer ”Åh nej, käre Gud, vad har jag gjort för ont?!” Lite mer ”Stå och vänta på busshållplatsen orimligt länge”-ångest.

Men det blir åtminstone sol. Och varmt. Och man kan alltid äta en glass medan man står och väntar. Lite hurra ändå trots allt.

#93 – Lösenord

2009-04-24T08:43:00.002+02:00

Den senaste tiden har lösenordskaos utbrutit. Inte bara i mitt liv utan även i andras. Och det kanske inte är så konstigt när man tänker efter. För hur många lösenord har var och en av oss egentligen?

Det är biblioteket, det är olika communities, det är bostadskön (som nu för tiden är virtuell), det är mejlen, det är och det är och det är.

Hur många lösenord kan egentligen en stackars människa komma ihåg?

Nu senast glömde jag ett lösenord till en sajt där jag nyss har blivit medlem. Jag har loggat in där en (en!) gång och har redan glömt lösenordet. Förmodligen har jag hittat på ett alldeles nytt som jag tyckte var smart och finurligt. Mycket dumt gjort av mig!

Till råga på allt vägrar nämnda sajt informera mig om vilket lösenord jag har valt. Jag klickar på ”Har du glömt ditt lösenord?”, fyller i min mejladress och väntar… Men inget händer. Jag klickar på ”Hjälp” och skriver ett meddelande till kundtjänst. Bland de olika kategorierna som finns att välja på väljer jag ”Inloggningsproblem”. Jag får ett mejl med information om cookies och ditten och datten. Men mitt lösenord då (jag borde, föga förvånande, ha valt kategorin ”Övriga frågor”)?!

Så nu sitter jag här alldeles lösenordslös och sliter mitt hår. Men jag har redan blivit medlem på en ny sajt och hittat på ett alldeles nytt, ännu mer genialiskt lösenord. Hur länge tror ni att jag kommer att komma ihåg det?

#94 – Oliver

2009-04-23T09:11:00.001+02:00

Oliver, oliver, oliver! Överallt oliver! I sallader, i pajer, på pizzor, i drinkar. Varför denna besatthet av oliver? Varför!?

#95 – Dubbelnamn

2009-04-22T08:23:00.001+02:00

Inge-Bert
Kurt-Allan
Sven-Arne

Behöver jag säga mer?

#96 – Hjälpmedel

2009-04-21T09:40:00.001+02:00

Det är lite speciellt det här med hjälpmedel till funktionshindrade. Det viktigaste med ett hjälpmedel tycks vara att det ska vara så fult och klumpigt som möjligt (kan det vara så att ju fulare och klumpigare det är desto bättre betalt får uppfinnaren?).

Ibland läser jag om nya fantastiska påfund.

”Hurra! Hurra! Nu har vi uppfunnit ett system som gör att blinda människor kan orientera sig i stadsmiljöer med hjälp av en fantastisk ny grunka!”

”Om det finns någon hake? Njaa… Det enda är väl att man måste gå omkring med en gigantisk hjälm med antenner på huvudet och en stor klämma på fingret. Dessutom har vi valt en extremt ful färg på hjälmen.”*

”Skulle blinda känna sig obekväma med det? Nää… varför det? De ser ju ändå inte hur de ser ut!”

Det ska dock sägas att det finns en del snygga hyperdesignade hjälpmedel. Men dem får man bekosta själv – naturligtvis. Vill man vara fin får man lida pin!**

*När det gäller hjälpmedel finns det bara extremt fula färger att välja bland eftersom de som designar hjälpmedlen har drabbats av en kollektiv estetisk psykos.

**Ja ä int bitter!

#97 – Alla böcker jag aldrig kommer att hinna läsa

2009-04-20T08:25:00.005+02:00

To bockerna@allvarldensbibliotek.com
Cc
Rcc
Subject: Hjälp!

Kära böcker!

Ni är så många. Ni är så fascinerande, roliga, oroande, irriterande, fantastiska och alldeles, alldeles underbara!

Hur ska jag hinna läsa er alla? Åh, jag hinner aldrig! Kan ni inte slå ihop er till en enda stor bok?

Raskolnikov reser jorden runt på åttio dagar och träffar en val som heter Moby Dick, blir fast på en öde ö i en vecka där han slåss mot en väderkvarn och får en kompis som heter Fredag. Sedan blir han räddad av Kapten Nemo, får skjuts hem (med en ubåt!) och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Kan ni ordna det? Det skulle bespara mig mycken vånda.

Högaktningsfullt
Eder ångestfyllde skribent

#98 – Unga debutanter

2009-04-17T16:25:00.000+02:00

Unga debutanter är alltid yngre än jag. Ja, nu pratar jag om författardebutanter. För en så där tio år sedan skulle jag ha menat en helt annan sorts debutanter, men det kan jag berätta om en annan gång.

De dyker upp som svampar ur jorden. Överallt. Var man än vänder sig i skogen av böcker finns de där. De där författarna som är under 25 och förutspås gå en lysande framtid till mötes.

”Bravo!”
”Excellente!”
”Magnifico!”
”Splendido!”

Vad ska jag göra för att kontra? Kanske ska jag bli den äldsta författardebutanten i modern tid. Det kan dock bli lite svårt med tajmingen. Och om jag ger ut min första bok när jag är 93 (jag siktar högt!) ger jag mig fasen på att det är någon jäkel som debuterar när hon är 94 året efter.

#99 – Talsvar

2009-04-16T15:41:00.001+02:00

Ibland måste man ringa till olika företag och myndigheter. Det är ofrånkomligt. Det är lika ofrånkomligt att man då, ibland, måste ha att göra med olika företags och myndigheters automatiska talsvar.

De vill veta vad man har för ärende. Gäller det fakturor? Klagomål? Svinkoppor?

Precis innan jag ringer är jag alltid helt säker på vad mitt ärende gäller, men när jag väl sitter där med telefonluren tryckt mot mitt svettiga öra och en entonig röst rabblar upp en massa alternativ är jag inte lika säker längre. Ska jag trycka ett? Tre? Fem?

Jag väljer alltid alternativet ”övriga frågor”. Nästan alltid. För jag tycker oftast inte att mitt ärende passar in bland fakturor, klagomål eller svinkoppor. Varför är just mina ärenden alltid så svåra att kategorisera? Varför är just mina ärenden alltid så övriga?

Ibland tar jag mod till mig och väljer ett annat alternativ. Det slutar oftast med att jag blir omkopplad till ”övriga frågor”.

#100 - Glaskeramikhällar

2009-04-15T15:15:00.005+02:00

Jag har fått en ny spis. Eller fått och fått förresten. Hur som helst är den ny och står i mitt kök.

Den är väldigt fin, min nya spis. Den har glaskeramikhäll. När jag först såg den, när jag kom hem efter ett besök hos moderskeppet, stod jag i tyst förundran en stund. Sedan läste jag instruktionsboken. Det gör jag alltid. Jag har det efter pappa. Man ska inte peta, pilla eller skruva på någonting innan man har läst instruktionerna.

I instruktionsboken står det på ett, två, tre, fyra… sexton(!) olika språk hur man ska rengöra glaskeramikhällen. Men mest står det hur man inte ska göra. Den kan bli repig! Den kan få fläckar som är omöjliga att ta bort!

Så jag vågar inte använda min nya spis. Det blir nog micromat ett tag framöver.